Lekstuga för medelålders män...

Efter en lugn helg som vi mestadels tillbringat vid poolen var det igår kväll dags för en upplevelse vi sent kommer glömma. Vi hade tidigare i veckan kommit över gratisbiljetter till Chickenfoot på Gibson Amphitheatre, (Chickenfoot består av Joe Satriani och medlemar från Van Halen och trummisen från Red Hot Chilipeppers). Föväntansfulla tog vi igår kväll tunnelbanan upp till Universal City. Redan på vägen upp till Gibson Amphitheatre började vi ana oråd då den ström av människor som var på väg dit enbart bestod av snubbar med bandana och medelålders gubbar av det lite mer runda slaget. (Merparten med långt hår.) Vi lät oss dock inte nedslås utan tänkte att det är alltid kul att se grymma musiker spela och en gratis konsert är ju alltid en gratis konsert. Gibson Amphitheatre visade sig var en gigantisk konsertlokal som tar ca 6500 personer.

Efter att ha strosat omkring lite utanför lokalen och iakttagit rockmorsor, hårdrockskillar och diverse löst folk som hinkade öl för 10 dollar i småbarer intog vi våra platser i konsertlokalen. Konserten inleddes av en ung kille vid namn Davy Knowles. Han körde akustiskt och lirade bluesig singersongwriter-musik. Helt ok, men redan här anade vi oråd vad gällde ljudnivån som vad skrämmande hög trots att det än så länge var en enmansshow.
Nästa band ut var Queensryche, ett hårdrocksband från Seattle som påminde om Rammstein fast hade inslag av Eurodisco och Gary Moore. Bandet äntrade scenen till en tuff synthbakgrund och långhårige amerikanen bredvid Anna skrek: -YEEEAAAAH tillsammans med ungefär hälften av den nu fulla arenan. Vi tänkte att det här kanske kan va ok i alla fall. Men intrycket försvann lika snabbt som det dykt upp när gitarristerna ställde sig rygg mot rygg och spelade ett intro med metalstämmor. Sedan började spektaklet på allvar. Sångaren äntrade scenen iförd lackskor, konstymbyxor, väst och hatt. Han hade även tangorabatt, hästsvans och ett stort Bruce Dickinson-komplex (sångare i Iron Maiden). Han struttade omkring på scenen, poserade, gapade i falsett och påminde egentligen mer om en avdankad varitéartist, dock med viss karisma måste tilläggas. Vi var inte jätteimponerade men den långhårige amerikanen samt övrig publik bredvid Anna vrålade i högan sky. När vi inte trodde att vi sett en mer smaklös show hände det ofattbara. Till tonerna av vröldistade ljud från en döskallegitarr plockade nu sångaren fram en saxofon och började spela. Här pratar vi inte om någon virtuos direkt. Anna gjorde en ganska bra jämförelse om att elever på de flesta kulturskolor spelar som Coltrane i jämförelse... Nåväl, efter detta kände vi oss helt färdiga. Anna böjde sig fram mot mig och sa: -Tror du det kommer en powerballad nu eller? Och mycket riktigt bandet började spela en ballad och sångaren gjorde ännu ett overkligt drag. Han drog fram sin tonårsdotter på scenen som såg måttligt road ut. Hon och fadern framförde sen en sång som handlade om hur jobbigt det är när pappa är iväg på turné och man saknar varandra. Till råga på allt låg sången väldigt lågt för en kvinnlig röst så dottern lät snarare som en tonårsson och pappan hade naturligtvis jättelätt att vråla loss i falsett och överrösta dottern. Hon försvann lika fort från scenen som man själv hade gjort om man va 13 och blev utskämd av sin pappa. Givetvis var amerikanen bredvid Anna så exalterad att vi blev oroade för hans hälsa.
Efter denna orgie i smaklöshet, skinnbrallor, poserande med foten på monitorn och falsettsång kunde vi andas ut. Vi tänkte i vår enfald att nu ska det bli kul att lyssna på riktig musik av riktiga musiker. Och Chickenfoot består av väldigt duktiga musiker. Men det är ungefär det enda positiva man kan säga om dem. (Storsågen är framme...) Bandets medelålder var ungefär Rolf Lassgård och sångaren påminde faktiskt lite om honom. Dessa medelålders män skuttade omkring på scenen och framförde hårdrockslåtar med titlar som: "You sexy little thing", "Do me like you used to", "Oh yeah" osv. Basisten bytte snart ut sin bas med bandloggan på mot en bas utformad som en Jack Daniel's-flaska. Coolt! (inte alls) Mellansnacket bestod av massa anspelningar på knark, "pockets full of partyfavours" och sex.
Till er som är fans av Joe Satriani, Van Halen och Red Hot Chili Peppers vill vi bara säga att vi verkligen respekterar dem som musiker men de är förmodligen mycket bättre i sina ordinarie band. Chickenfoot känns som ett sidoprojekt som inbringar pengar till musiker som egentligen inte bryr sig så mycket. Men vi kan ha fel. Ca 6000 amerikaner verkade väldigt nöjda...
Vi drog efter halva konserten men vi är nöjda med kvällen ändå. Nu har vi sett Universal City och Gibson Amphitheatre. Och det finns många konserter att se här framöver.

Tack och hej!

Lördag i Hollywood

Efter nästan en vecka av olika bravader och eskapader på amerikanskt territorium unnade vi oss i morse sovmorgon. Kan ju även nämna att vår ganska ansträngande tur till Target för att leta efter något sovbart inte avskräckte oss helt. Utan igår styrde vi åter igen stegen mot detta lågprisland. Denna gång utrustade med väskor att packa alla inköp i. (Nej mamma vi tog inte resväskorna som du föreslog utan ryggsäckar. Kände att vi glatt lokalbefolkningen tillräckligt med våra flytt bestyr.) Så efter alla mil vi gått de senaste 6 dagarna orkade vi endast gå de ca 4 stegen till vår pool och där har vi tillbringat större delen av dagen med att ligga i och brevid poolen. 

Under våra timmar vid poolen idag har vi hunnit fundera, reflektera och diskutera kring en del saker vi finner en smula märkliga i detta land.

Märkliga saker som förekommer i USA:

1 Avfallskvarnen som finns i varje amerikanskt kök. Hur nödvändig är den egentligen?

2 Heltäckningsmattor som sträcker sig ända fram till ytterdörren. Hur tänker man då? Det är likadant över allt..

3 Den enorma åtgången av plastpåsar i affärer. Man får oftast typ en vara i varje påse vilket resulterar i att man när man handlat klart står där med 5 st. Dessutom gärna dubbla av någon anledning. Varför denna totalt orimliga konsumtion av plastpåsar?

4 Amerikanernas extrema behov av regler och instruktioner till allt. Vad man får och inte får göra och hur man ska göra det. Vårt favorit exempel på detta är den 10 sidor lång broschyr vår vän Olle fick om att man absolut inte fick äta färgen på väggarna i hans lägenhet detta på grund av att detta kan orsaka dödsfall. Men man kan dock trösta sig med att om man råkat äta färgen och dö så får man tillbaka hyreskostnaden vilket vilket broschyren också upplyser om. Hur orimligt detta än låter så är det sant. Vi har själva läst den. Det finns många frågor man kan ställa sig när det gäller denna punkt men vi undrar nog mest: Hur gör man egentligen när man äter färg i från en vägg utan att få med en del av väggen?

Om någon av er som läser känner att ni har svar på någon av våra frågor gå då gärna in och kommentera här på bloggen.

Nu ska vi smida planer inför kvällen, vi höres!  

 

By the way...

...Så sägs det att Slash och Axl Rose har bott i det hus vi bor i nu.

Att flytta i LA...

.... och även i Sverige gör de flesta med hjälp av bil och ibland flyttgubbar. Så gör inte vi. Steg1: Vi inledde flytten ganska mainstream genom att ta en taxi med våra saker från hostelet. Otroligt nog hade vår packning växt under de två dagar vi vistats på amerikanskt territorium. Detta kan eventuellt bero på vårt besök på 99c store, där vi inhandlade toapapper, toaborste, tvål, galgar osv.. Taxichauffören suckade lite lätt när han lyfte in våra väskor i bilen men annars gick den delen av flytten smärtfritt.
Steg2: var att fylla den tomma lägenheten med möbler eller att i alla fall hitta nått att sova på innan det blev mörkt. Glada i hågen styrde vi givetvis våra steg mot amerikas motsvarighet till jysk bäddlager: Target! Givetvis missbedömde vi avståndet en smula men väl där investerade vi i två enorma luftmadrasser, tänk uppblåsbar säng inte sånna där svenska gamla luftmadrasser där man får blåsa upp kudden för sig. Detta följdes av rosarutiga överkast för endast 13 dollar och andra bra att ha grejer. Väl ute ur affären insåg vi att vi inte bara missbedömt avståndet mellan lägenheten och target utan även vår bärförmåga. Föreställer synen av två genom svettiga svenskor bärandes varsin luftmadrass (ej uppblåsta), kudde och rosarutigt fluffigt överkast. (detta var det som inte fick plats i påsarna som vi även bar.) Vi kom hem men det känns fortfarande i alla muskler och jag (anna) har en blåsa under foten.
Steg3: Vi lärde härom dagen känna Olle, en kille från Sverige som ska åka hem snart för att giga med Dregen. Han hade helt nya möbler och köksgrejer från Ikea som han välvilligt sålde oss för en billig peng. Vi blev genast goda vänner och väldigt glada då vi insåg att han bor ca 500 meter från oss. Efter äventyret på target insåg vi att det här med att fixa möbler utan bil skulle bli en pers. (Tack Olle!)
Steg4: Flytta möblerna. Svettigt men inte långt att gå, under tiden roade vi lokalbefolkningen med att tre bleka svenskar bar möbler på led. Efter tre vändor var projektet i hamn och det var bara att börja inreda.
Resultatet blev detta:











Två nya jämförelser GBG vs LA:
1: Det tar flera år av träget letande och sökande att få ett första hands kontrakt i Göteborg. Om man inte redan hunnit ge upp och skuldsatt sig för livet för att köpa en bostadsrätt, alternativt flyttat till Öttum.
Det tar en halv timme att få ett första hands kontrakt på en fräsch lägenhet 30 sek från Hollywood Blv och 5 min från MI med pool i LA.
2: Förvaring är alltid ett problem i Svenska lägenheter. Man får nästa alltid akut åka till Ikea och köpa en ful garderob som inte får plats och inte passar in.
Förvaring är aldrig ett problem i USA. Amerikaner är helt klart galna i garderober och skåp. Drömmer inte alla om en walk-in-closet? (Ps det är gott om skåp och andra garderober också.)

Det är dock lite svårare att fixa el, gas och internet (nu snyltar vi på en ovetande grannes). Vi har nu mera el och varmvatten men det andra ska va igång om någon vecka. Så tills vidare lever vi på sallad, mackor och micromat.
Be back soon...

Vem vinner?

Ja, då var vi tillbaka med ett nytt spännande inlägg i denna blogg som inte, vilket namnet antyder, är någon slags kamp mellan de båda städerna. Dock är det oundvikligt att ungefär hela tiden reflektera över skillnder och likheter dem emellan. Givetvis vet vi alla att det är ett dött lopp för LA eftersom GBG vinner på walk-over på grund av att lokalpatrioterna i oss är så starka. Oooops, nu protesterar Anna. Göteborg verkar inte kunna vinna enligt hennes mening. Men vi kan nog enas om att det finns mycket här vi tycker om.
Här, en liten lista över skillnader mellan GBG och LA vi iakttagit hittills:
1. På Avenyn är det vanligt att man blir påhoppad av diverse volontärer och förespråkare för Godel, Greenpeace, Rädda barnen osv.
På Hollywood blv blir man ständigt påhoppad av män som försöker sälja på en guidade turer till kända människors hus.
2. Att gå från Masthuggets vandrarhem till Avenyn tar ca en halvtimme min i vårt raska tempo.
Att gå från Banana Bungalow till Hollywood blv tar mer än en timme. (två kvarter här tar inte en kvart till fots. Annas fötter vet...)
3. En liten läsk på McDonalds i Göteborg är en liten läsk.
En liten läsk på McDonalds i LA är ett badkar fyllt med cola.
4. Att registrera sig på Musikhögskolan i Göteborg gör man på ca en kvart.
Att registrera sig på MI tog Anna 3,5 timmar och Sanna 8 timmar.
5. Att gå hem från skolan i Göteborg kan i bästa fall innebära att du ser Ingvar Oldsberg på Smaka.
Att gå hem från skolan i Hollywood kan innebära (som igår) att man får se Britney Spears hoppa ur en bil och vinka till fansen (oss). (Ja, det är sant)
6. Att komma hem efter en svettig sommardag i Göteborg (händer iofs inte allt för ofta) betyder oftast, i Annas fall, att bli sur över det faktum att det är skitvarmt och man bor i en lägenhet utan balkong. Och i Sannas fall, att det är bastunivåer i lägenheten och balkongen är ännu värre.
Att komma hem efter en svettig dag i LA betyder att man antingen går in i AC:ns friska fläkt eller ett dopp i poolen. (Bra med fart så kan man hoppa i från dörren)

Ja, döm själva. Vi återkommer med fler jämförelser!

Good Day LA!

Klockan är 07:41 på den här sidan jorden. Overklighetskänslorna börjar lägga sig och snart ska frukosten intas. Vi bor på Banana Bungalow som är ett slags backpackerställe som ligger söder om Hollywood (??) Dagens projekt är helt övermodigt att hitta en schysst lägenhet och fixa amerikanskt telefonabonnemang.
Nu till den rafflande färden på flygplatser och i luftrummet. Vi sågs kl 05:00 på Landvetter för att checka in och vinka farväl.
För er som inte vet det så var jag och Anna i Sydafrika förra hösten. Den resan gjorde jag mig känd för min opraktiska och mycket tunga packning. Nuvarande resa var inget undantag. Jag gick friskt och frimodigt fram till incheckningsdisken och svingade upp min nya resväska på bandet. Expediten tittade kritiskt på mig och sa: den här väskan väger 42 kilo.
Jag svarade glatt: Jaa!
Och det fick den ju inte göra...Efter att jag erbudit mig att betala 1500 kr för att få ha med ett extra bagage förstod de mitt desperata läge. Jag fick plocka ur 9 kilo ur packningen och stoppa i en gigantisk plastpåse och tejpa ihop och bära som handbagage utöver min gitarr och min ryggsäck. Denna plastpåse fick genast namnet svulsten. Eller tumören.
Annas packning var i vanlig ordning liten, nätt och flawless...dammit.
Som ni märker blandar jag in lite engelska ord i mitt svenska vokabulär. Och det är inte för att utarma det svenska språket utan helt enkelt för att jag har sett ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Underbar underhållning.
Ja, var är jag nu i berättelsen. Jag tvingades givetvis klippa upp svulsten på Paris flygplats. Två elaka damer blängde på mig. När jag i paniksvettningarna försökte förklara att vi hade bråttom och att påsen bara innehöll lakan, böcker och gitarrpedaler spände den ena ögonen i mig ännu mer och sa: Be quiet!
Det var jag, och allt gick ju bra. Bara att påsen blev ännu mer otymplig att bära och vi blev ännu mer stressade. Efter att Anna lyckades bli visiterad och jag fick ett mindre slaganfall var vi alltså äntligen på planet. Med gitarr och bas!!!!
Flygresan gick bra trots att maten var under all kritik och komforten i stolarna var sådär. Liksom under sydafrikaresan påmindes vi om att vi måste bli så pass rika att vi alltid kan flyga buissnessclass.
Väl framme tog vi en shuttlebus till Banana Bungalow som för tillfället är vårt hem. Väggarna är spygröna och folk festar till 5 på morgonen. Men med öronproppar och ett glatt humör går det mesta bra.
Nu ska vi ut i solen!