Lekstuga för medelålders män...

Efter en lugn helg som vi mestadels tillbringat vid poolen var det igår kväll dags för en upplevelse vi sent kommer glömma. Vi hade tidigare i veckan kommit över gratisbiljetter till Chickenfoot på Gibson Amphitheatre, (Chickenfoot består av Joe Satriani och medlemar från Van Halen och trummisen från Red Hot Chilipeppers). Föväntansfulla tog vi igår kväll tunnelbanan upp till Universal City. Redan på vägen upp till Gibson Amphitheatre började vi ana oråd då den ström av människor som var på väg dit enbart bestod av snubbar med bandana och medelålders gubbar av det lite mer runda slaget. (Merparten med långt hår.) Vi lät oss dock inte nedslås utan tänkte att det är alltid kul att se grymma musiker spela och en gratis konsert är ju alltid en gratis konsert. Gibson Amphitheatre visade sig var en gigantisk konsertlokal som tar ca 6500 personer.

Efter att ha strosat omkring lite utanför lokalen och iakttagit rockmorsor, hårdrockskillar och diverse löst folk som hinkade öl för 10 dollar i småbarer intog vi våra platser i konsertlokalen. Konserten inleddes av en ung kille vid namn Davy Knowles. Han körde akustiskt och lirade bluesig singersongwriter-musik. Helt ok, men redan här anade vi oråd vad gällde ljudnivån som vad skrämmande hög trots att det än så länge var en enmansshow.
Nästa band ut var Queensryche, ett hårdrocksband från Seattle som påminde om Rammstein fast hade inslag av Eurodisco och Gary Moore. Bandet äntrade scenen till en tuff synthbakgrund och långhårige amerikanen bredvid Anna skrek: -YEEEAAAAH tillsammans med ungefär hälften av den nu fulla arenan. Vi tänkte att det här kanske kan va ok i alla fall. Men intrycket försvann lika snabbt som det dykt upp när gitarristerna ställde sig rygg mot rygg och spelade ett intro med metalstämmor. Sedan började spektaklet på allvar. Sångaren äntrade scenen iförd lackskor, konstymbyxor, väst och hatt. Han hade även tangorabatt, hästsvans och ett stort Bruce Dickinson-komplex (sångare i Iron Maiden). Han struttade omkring på scenen, poserade, gapade i falsett och påminde egentligen mer om en avdankad varitéartist, dock med viss karisma måste tilläggas. Vi var inte jätteimponerade men den långhårige amerikanen samt övrig publik bredvid Anna vrålade i högan sky. När vi inte trodde att vi sett en mer smaklös show hände det ofattbara. Till tonerna av vröldistade ljud från en döskallegitarr plockade nu sångaren fram en saxofon och började spela. Här pratar vi inte om någon virtuos direkt. Anna gjorde en ganska bra jämförelse om att elever på de flesta kulturskolor spelar som Coltrane i jämförelse... Nåväl, efter detta kände vi oss helt färdiga. Anna böjde sig fram mot mig och sa: -Tror du det kommer en powerballad nu eller? Och mycket riktigt bandet började spela en ballad och sångaren gjorde ännu ett overkligt drag. Han drog fram sin tonårsdotter på scenen som såg måttligt road ut. Hon och fadern framförde sen en sång som handlade om hur jobbigt det är när pappa är iväg på turné och man saknar varandra. Till råga på allt låg sången väldigt lågt för en kvinnlig röst så dottern lät snarare som en tonårsson och pappan hade naturligtvis jättelätt att vråla loss i falsett och överrösta dottern. Hon försvann lika fort från scenen som man själv hade gjort om man va 13 och blev utskämd av sin pappa. Givetvis var amerikanen bredvid Anna så exalterad att vi blev oroade för hans hälsa.
Efter denna orgie i smaklöshet, skinnbrallor, poserande med foten på monitorn och falsettsång kunde vi andas ut. Vi tänkte i vår enfald att nu ska det bli kul att lyssna på riktig musik av riktiga musiker. Och Chickenfoot består av väldigt duktiga musiker. Men det är ungefär det enda positiva man kan säga om dem. (Storsågen är framme...) Bandets medelålder var ungefär Rolf Lassgård och sångaren påminde faktiskt lite om honom. Dessa medelålders män skuttade omkring på scenen och framförde hårdrockslåtar med titlar som: "You sexy little thing", "Do me like you used to", "Oh yeah" osv. Basisten bytte snart ut sin bas med bandloggan på mot en bas utformad som en Jack Daniel's-flaska. Coolt! (inte alls) Mellansnacket bestod av massa anspelningar på knark, "pockets full of partyfavours" och sex.
Till er som är fans av Joe Satriani, Van Halen och Red Hot Chili Peppers vill vi bara säga att vi verkligen respekterar dem som musiker men de är förmodligen mycket bättre i sina ordinarie band. Chickenfoot känns som ett sidoprojekt som inbringar pengar till musiker som egentligen inte bryr sig så mycket. Men vi kan ha fel. Ca 6000 amerikaner verkade väldigt nöjda...
Vi drog efter halva konserten men vi är nöjda med kvällen ändå. Nu har vi sett Universal City och Gibson Amphitheatre. Och det finns många konserter att se här framöver.

Tack och hej!