Knivar...

Just när jämförelserna mellan LA och GBG började bli urvattnade och tråkiga och vi kände av en viss idétorka, drabbades vi av en uppenbarelse, som en blixt från en klar himmel eller närmare bestämt i form av två reklamtidningar i vårt postfack, The Budk catalog och Kennesaw cutlery.



Som ni ser så är dessa kanske inte de tidningar eller reklamblad man finner hemma hos medelsvensken. Dessa marknadsför nämligen nästan uteslutande olika former av knivar och svärd. Med en viss overklighetskänsla öppnade vi dem.

Exempelvis kan man köpa en riddarbrynja för endast 169.99 dollar. Eller en exakt replika av den stav trollkarlen Gandalf har i Sagan om ringen (119.99 dollar). Eller varför inte en mysig filt föreställande sydstatsflaggan eller ett tufft vargmotiv. Exemplen är oändliga...

Efter många skratt inser man dock det riktigt absurda i situationen. Va är det egentligen för sjuka människor som köper en kniv med följande slogan: "One shot, one kill...with a knife" eller "Big Daddy Stilletto"? Vad använder en normal människa ett praktiskt sexpack med kastknivar till? Är det i Sverige ens tillåtet att göra reklam för den här sortens produkter? Är det ens tillåtet att ha så dålig smak att man köper den mysiga fleecefilten med vargmotivet eller nyckelringen föreställande en handgranat? Vari ligger fascinationen för armborst, yxor, gladiatorhjälmar och nunchakus? (ja, ni vet sånna som den orangea turteln har, cowabunga!)

Ja...förmodligen är budskapet och jämförelsen i detta inlägg ganska uppenbart. Man kan skratta åt den här sortens fenomen men det är inte utan att man saknar den trygga känslan när man har den senaste Claes Ohlsson-katalogen framför sig...

Nä nu måste vi sluta. Om man beställer varor till ett visst värde från Budk får man rabatt på "the roman helmet". Inte ens vi kan motstå texten: "Complete your collection or be the star at your next Renaissance Festival!"





Tack och hej för den här gången...

En vecka på Musicians Institute

Idag är det tisdag. Närmare bestämt tisdag kväll den 13 oktober 2009.
En skolvecka har förflutit och har just börjat om igen.
Mycket kan konstateras...
Musicians Institute är en form av massutbildning i musik och musikerskap. Allting har en väldigt amerikansk touch och man gör saker FRÅN BÖRJAN.
I utbildningen ingår teori och harmonisering, gehörsträning, notläsning och teknik. Man har även Rythm Sektion Workshop där man spelar med ett komp och 3 valbara kurser, exempelvis Slide guitar, Brazilian basslines, funk guitar, bass and drums osv. Allt med stark inriktning på sitt huvudinstrument. Sedan förväntas det också att man varje vecka anmäler sig till en så kallad LPW, Live playing workshop, där man förbereder en känd låt och sedan spelar den i konsertversion med andra elever vilket följs av att man får konstruktiv kritik av läraren. Det finns även möjlighet att gå på open counselings med samtliga lärare på skolan där man kan spela, få konkreta tips och fråga om vad som helst.
Ja, då vet ni det.
Hittills är vi väldigt nöjda. Men givetvis finns det lite jämförelser att göra med utbildningen i musik hemma i Sverige.

1. På MI händer det inte sällan att man sitter ca 30 gitarrister i ett rum med alla möjliga olika sorters gitarrer (av olika fulhetsgrad) och utan förstärkare. Framför står en lärare som spelar genom en förstärkare och visar olika låtar och tricks följt av att ca 30 gitarrister frenetiskt försöker återskapa detsamma utan vare sig sound eller komp.
På Musikhögskolan i Göteborg har man överhuvudtaget inte lektioner där man bara är en instrumentgrupp. Man har aldrig tekniklektioner i så stora grupper, i själva verket går det inte ens 30 personer på samma instrument i samma årskurs. Och man spelar alltid med förstärkare om man har ett elektriskt instrument.
2. På MI hörs inte sällan kommentaren: -Hey, whats up? från en person man sett flyktigt i en korridor eller eventuellt aldrig talat med innan. Elever och lärare är ovanligt bra på att minnas ens namn och vi har nog aldrig hört uttrycket: -DUDE!!! så många gånger per dag i Sverige. (Vi är fortfarande förbluffade över att folk faktiskt använder detta uttryck).
På Musikhögskolan nickar man lite grann åt personer som möter ens blick. Man säger sällan -DUDE!
3. Utan att dissa Musikhögskolan måste sägas att MI har ett oklanderligt och otroligt strukturerat system för att lära ut olika tekniker på intrument. Läraren avviker aldrig från kursens Curriculum. Kanske en aning inrutat men det har sina poänger.
På Musikhögskolan har man inget Curriculum.

Det om det...

I onsdags såg vi Keanu Reeves utanför Egyptian theatre. Vi stod lite tafatt och tittade och försökte verka oberörda. En amerikansk bekant ville verka världsvan och utbrast:
-So?? This is Hollywood!
Keanu såg ganska tilltufsad ut och hade ju inte direkt Matrix-looken...

I övrigt har vi försökt titta på "Svenska Hollywood-fruar" via tv3/play två gånger. Vi har kunnat titta på ungefär en och en halv minut i taget och sedan väntat på att sidan ska buffra. Otroligt irriterande eftersom vi fullkomligt älskar programmet. Men vi hoppas på att kunna se hela programmet på torsdag då vi får vår egen internetuppkoppling. Då kommer vi även bli bättre på att uppdatera bloggen. (Lite segt när det tar en timme att lägga upp ett inlägg). Vår favorit i programmet är helt klart Maria Montazami. Hennes obeskrivliga dialekt, hennes läppstiftsberoende, hennes dagsverken och hennes analyser av samtiden är som vi säger i Sverige, klockrena. För att ta ett exempel:
-Vad åderbråck är? Det är något fult och onödigt som kroppen inte behöver!

Puss och kram, vi saknar er!

Konflikthantering, pizzaparty och reba...

Det som skiljer de nationella studenterna från oss de internationella är att vi får gå på ett eget möte i konsertsalen. Under detta möte får man lära sig californiska lagar så som att man inte får gå mitt i gatan för då kan man få böta jättemycket pengar och hur man hanterar konflikter med människor från andra kulturer. Efter alla goda råd om konflikthantering, hur man gör en amerikansk budget (gå inte loss på guitarcenter och handla upp alla csn-pengar på en gång) och hur man undviker att bli arresterad, var det dags för pizza party!
Som lite småfattig student är en gratis pizza alltid en gratis pizza, eller som vi brukar säga: -En gratis pizza är ju alltid gott! Vi gick dock inte amok bland pizzorna som vissa andra (läs långhåriga hårdrockskillar) som lastade på höga torn av pizza på sina papptallrikar. Partyt innebar också livemusik och tävlingar med fina priser. Vi vet inte riktigt hur det gick till men trots våra ansträngningar att hålla oss undan alla former av tävligsmoment befann vi oss helt plötsligt uppe på scenen tillsammans med en schwizare. Tävlingen som vi fann oss själva gå in för med liv och lust gick ut på att vårt lag med schweizaren i spetsen tävlade mot tre andra individer från oklar destination i momentet kasta mjuka små färgglada bollar mot schwizarens huvud som var beklätt med en kardborremössa. Vi lyckades givetvis vinna tävlingen och gick nöjt hem med ett par nya sony hörlurar. Tack Musicians Institute!


Vi vill inte glömma bort det ursprungliga temat i bloggen och presenterar därför här ett par fenomen som finns i Hollywood men inte i Majorna eller på Hisingen.
1: Limosiner i överflöd. (Man ser lätt minst fem om dagen.)
2: Mäniskor utklädda till skådespelare, action och seriefigurer som skrämer skiten ur en när man går förbi. (Spindelmannen och mördaren från motorsågsmassakern -Det var inte roligt första gången och inte heller någon av de andra 149 gångerna!)
3:Förekomsten av dvd-boxar med alla säsonger av diverse urusla tv-serier. Vi tänker här närmast på serier som Reba. Detta är en serie som får Days of our lifes att framstå som ett knivskarpt samhällsavtryck med djupblodande skådespelarprestationer. (Man kan fråga sig vem som köper 12 säsonger av denna serie. Men i vanlig ordning dyker svaren på ens frågor upp så småningom. Härrom dagen gick vi förbi en kvinna på Hollywood blvd med en idoltröja föreställande, Just det! Reba!) Vi undrar även vem som köper alla säsonger av "Alla älskar Raymond" trevligt förpackade i en liten box som ser ut som en liten villa. Men vi misstänker att svaret finns närmre än vi tror.
4: Horderna av männsikor som ses knäböja och får sin bild tagen vid Nicolas Cage's stjärna på hollywood blvd. Vi kan köpa att man låter sig fotas vid Michael Jacksons stjärna eller Patrick Swayze's stjärna eller egentligen vid vilken stjärna som helst på hela boulevarden. Men Nicholas Cage? Who are you people?

Imorgon börjar allvaret...

Talkshow live

Trots att skolan knappt hunnit börja så har vi redan fått en aning om fördelarna med att vara en MI student. I torsdags var det dags för ytterligare en gratis konsert, denna gång med Joss Stone. Ett par hus ifrån skolan ligger studion där de spelar in Jimmy Kimmel Live, en talkshow i sann Letterman/ Jay Leno anda. Kvällens artist var Joss Stone och på baksidan av studion hade de byggt upp en stor utomhus scen. Så med hjälp av våra MI kort gled vi förbi kön och in på området. I väntan på att konserten skulle börja fick vi se showen på storbildsskärm, kvällens gäster bestod av Michael Moore och två mer eller mindre kända skådespelare. När programmet närmade sig sitt slut kom en galen man ut på scenen och gjorde allt för att få igång stämningen i publiken inför Joss framträdande. Hon körde en låt inför kamerorna och vi gjorde givetvis vårt bästa för att hamna i kamerans blickfång. När kamerorna slocknat bjöd Joss på en timmes lång konsert. Vi kan bara säga fantastiskt! Hon och bandet levererade grym soul i världsklass. Det måste även tilläggas att hon inte kommer helt till sin rätt på skiva utan vi rekomenderar att se henne live om ni får chansen. Lägger upp ett litet smakprov här. Kolla särskilt in blåssektionen och snubben i kören, vilka lirare. Ps om ni är riktigt uppmärksamma kan ni få syn på oss längst fram i publiken. grym kväll, Höres

Introduktion till det amerikanska skollivet

Så i torsdags var det då dags för en liten mjukstart i skolan, det var dags för orientation. Det hela inleddes med en samling i skolans konsertsal för alla nya elever. Vi hade höga förväntningar på vad som skulle komma och på vägen till skolan spekulerade vi vilt kring hur introduktionen skulle gå till. Skulle det bli en storslagen show? Hur många dumma frågor skulle ställas? Exakt hur slicka och tekniskt drillade skulle musikerna i det utlovade bandet att vara? Osv.. Givetvis blev vi inte besvikna, showen var storslagen med rökmaskin och ljusshow. Det ställdes fantastiskt mycket dumma frågor och bandet... Ja dom var extremt slicka och bränniga. Det hela inleddes med att en speaker röst presenterade en av de ansvariga på skolan samtidigt som rökmaskinen jobbade för fullt. Denne man kommer sen utspringande på scenen och skrek: -Hello MI! och alla i bänkraderna runt om kring jublade. Sen rullade det bara på i samma anda det va videos på storbilds skärmar, strålkastare överallt och jubel så fort någon på scenen sagt något. Även om det stundtals kändes som att man var med i en amerikansk talkshow (vilket vi också var lite senare samma dag) så måste vi säga att det var helt fantastiskt. Efter en stund dyker då det utlovade bandet upp på scen. Inte heller nu blir vi besvikna. Bandet bestod av: den ganska anonyma basisten, gitarristen med långt hår, bandana och ibanes gitarr, den coola gitarristen med hatt och givetvis stratta, gitsrristen som höll sig i bakgrunden ända fram till slutet då han tog ett kliv fram och brännde av ett långt solo. Sen hade vi även trummisen med bandana och kvinnan (ja vi kan inte kalla henne nått annat) med en röst dom flesta skulle döda för. Här snackar vi en big mama som vet hur man wailar. Hon bjöd på sig själv på alla sätt inte minst genom de klädbyten som till slut resulterade i en kortkort och glittrig outfit och sen skakades det rumpa i klass med beyonce.

Efter denna show var det dags att träffa huvudlärarna i resp instrumentgrupp och vandra runt och kolla in skolan. Det var under den delen av dagen alla dumma frågor ställdes. Tex: hur mycket får man öva? Är jag den enda tjejen som spelar gitarr på skolan? (Nej det var inte Sanna som frågade detta men hon satt på raden brevid tjejen som gjorde det...) Osv. 

Anna på väg till skolan

Efter att vi bekantat oss lite med våra nya klasskamrater begav vi oss hemåt för att betala hyran och göra oss redo för kvällens bravader... Återkommer.