En vecka på Musicians Institute

Idag är det tisdag. Närmare bestämt tisdag kväll den 13 oktober 2009.
En skolvecka har förflutit och har just börjat om igen.
Mycket kan konstateras...
Musicians Institute är en form av massutbildning i musik och musikerskap. Allting har en väldigt amerikansk touch och man gör saker FRÅN BÖRJAN.
I utbildningen ingår teori och harmonisering, gehörsträning, notläsning och teknik. Man har även Rythm Sektion Workshop där man spelar med ett komp och 3 valbara kurser, exempelvis Slide guitar, Brazilian basslines, funk guitar, bass and drums osv. Allt med stark inriktning på sitt huvudinstrument. Sedan förväntas det också att man varje vecka anmäler sig till en så kallad LPW, Live playing workshop, där man förbereder en känd låt och sedan spelar den i konsertversion med andra elever vilket följs av att man får konstruktiv kritik av läraren. Det finns även möjlighet att gå på open counselings med samtliga lärare på skolan där man kan spela, få konkreta tips och fråga om vad som helst.
Ja, då vet ni det.
Hittills är vi väldigt nöjda. Men givetvis finns det lite jämförelser att göra med utbildningen i musik hemma i Sverige.

1. På MI händer det inte sällan att man sitter ca 30 gitarrister i ett rum med alla möjliga olika sorters gitarrer (av olika fulhetsgrad) och utan förstärkare. Framför står en lärare som spelar genom en förstärkare och visar olika låtar och tricks följt av att ca 30 gitarrister frenetiskt försöker återskapa detsamma utan vare sig sound eller komp.
På Musikhögskolan i Göteborg har man överhuvudtaget inte lektioner där man bara är en instrumentgrupp. Man har aldrig tekniklektioner i så stora grupper, i själva verket går det inte ens 30 personer på samma instrument i samma årskurs. Och man spelar alltid med förstärkare om man har ett elektriskt instrument.
2. På MI hörs inte sällan kommentaren: -Hey, whats up? från en person man sett flyktigt i en korridor eller eventuellt aldrig talat med innan. Elever och lärare är ovanligt bra på att minnas ens namn och vi har nog aldrig hört uttrycket: -DUDE!!! så många gånger per dag i Sverige. (Vi är fortfarande förbluffade över att folk faktiskt använder detta uttryck).
På Musikhögskolan nickar man lite grann åt personer som möter ens blick. Man säger sällan -DUDE!
3. Utan att dissa Musikhögskolan måste sägas att MI har ett oklanderligt och otroligt strukturerat system för att lära ut olika tekniker på intrument. Läraren avviker aldrig från kursens Curriculum. Kanske en aning inrutat men det har sina poänger.
På Musikhögskolan har man inget Curriculum.

Det om det...

I onsdags såg vi Keanu Reeves utanför Egyptian theatre. Vi stod lite tafatt och tittade och försökte verka oberörda. En amerikansk bekant ville verka världsvan och utbrast:
-So?? This is Hollywood!
Keanu såg ganska tilltufsad ut och hade ju inte direkt Matrix-looken...

I övrigt har vi försökt titta på "Svenska Hollywood-fruar" via tv3/play två gånger. Vi har kunnat titta på ungefär en och en halv minut i taget och sedan väntat på att sidan ska buffra. Otroligt irriterande eftersom vi fullkomligt älskar programmet. Men vi hoppas på att kunna se hela programmet på torsdag då vi får vår egen internetuppkoppling. Då kommer vi även bli bättre på att uppdatera bloggen. (Lite segt när det tar en timme att lägga upp ett inlägg). Vår favorit i programmet är helt klart Maria Montazami. Hennes obeskrivliga dialekt, hennes läppstiftsberoende, hennes dagsverken och hennes analyser av samtiden är som vi säger i Sverige, klockrena. För att ta ett exempel:
-Vad åderbråck är? Det är något fult och onödigt som kroppen inte behöver!

Puss och kram, vi saknar er!