God jul!

Bara fyra dagar kvar tills tomten kommer...

Vi vill bara önska er alla en God Jul och Gott Nytt År!

Regn

Tro det eller ej, det regnar i LA också. Så här ser det ut.







Men det där var i förra veckan. Idag skiner solen och temperaturen är 23 grader celsius.
Tydligen regnar det ca 10 dagar per år i Los Angeles. Bara 5 regniga dagar kvar fram till september...

En månad...

Mer än en månad sedan senast blogginlägget. Man skäms ju nästan...
Så här följer en uppdatering av vad som hänt den senaste månaden.

För några veckor sedan var Sannas mamma på besök, mycket trevligt. Helt plötsligt lagades god mat och bakades bröd. (Amerikanerna kan inte det där med riktigt bröd) Tack mamma!
Sanna + mor hann även med en tur till Santa Monica och något som kan ha varit den snabbaste "Celebrity Home star"-turen i historien. Har en suddig bild på Phil Collins uppfart och en ännu suddigare på Michael Jackson's gatuadress. Men för er som är intresserade av detta ämne är det bara att ta en tur till oss och låna Sannas Celebrity Home-karta och hyra en bil.
Vi upplevde även den helylle-amerikanska högtiden Thanksgiving, en glad överraskning. Getty Center rekommenderas också. Efter all skräpkultur som Hollywood erbjuder var det en befrielse att besöka ett vackert beläget arkitektoniskt museum.


Santa Monica


Utsikt från Getty Center.

Iakttagelser:
- Ja, Santa Monica är precis som man förväntar sig. Det ser exakt ut som i Baywatch.
- Thanksgiving kan vara den mest genuint amerikanska företeelsen som finns. Dock är thanksgivingmaten den mat som påmint mest om hederlig svensk husmanskost under hela vår vistelse i USA.
- Det där med kändisar är roligare desto längre bort från dem man befinner sig.

Efter det moderliga besöket var det dags att återgå till skolarbetet. Och vi har varit i skolan...mycket.
Denna vecka har inneburit slutprov i alla ämnen. Räven och Björnen som givetvis siktar på straight A's i allt har övat in i det sista och förhoppningsvis lyckats bra.
För att mer ingående beskriva dessa prov så går de ut på att man visar upp diverse skalor och ackord, givetvis till metronom, för sin lärare. Sedan ger läraren någon slags respons och man är klar. I andra fall kan det handla om att spela upp en låt, förslagsvis en shuffle-blues eller en steely dan-låt tillsammans med komp. Även teori- och gehörsprov har ingått i veckans prövningar.

Iakttagelser:
- Kan det vara så att de flesta lärares slitna uppenbarelse och ringar under ögonen inte bara beror på ett hårt liv i rock'n'roll-branchen utan även på att de var tredje månad tvingas lyssna på 100-tals elever som framför förslagsvis skalor till metronom, shuffle-blues och steely dan-låtar till förbannelse?
- Kan det vara så att Steely Dan's skivförsäljning till stor del uppbärs av att deras musik är religion på Musicians Institute. Anna har i alla fall köpt 5 skivor (och året är 2009).

Apropå kändisar så har det inte varit så mycket nytt på den fronten. Men vi kan meddela att Anna nästan såg Jude Law och Robert Downey Jr vid premiären av Sherlock Holmes-filmen.

Vad har mer hänt? Jo, vi har varit på Julfest i MI's regi på House of Blues på Sunset strip. En trevlig tillställning. MI lockade i vanlig ordning med 20 uppträdande band, lot's of fun, games och free food. Medan lärare och elever i diverse utstyrslar spelade diverse musikstilar på scenen radade hundratals hungriga studenter upp sig för att äta mat och roa sig.

Iakttagelser:
- Det är betydligt fler fester med free food när man går på en privat utbildning och betalar terminsavgift än när man pluggar på Universitetet i Göteborg.
- Det är betydligt fler lärare som uppträder iförda tomteutstyrslar i diverse obskyra band på julfesten på MI än hemma. Går terminsavgiften till det också eller gillar de bara julen??

Det är utmattande att blogga... Vi får ta vid en annan dag.
Men, slutligen har det efterfrågats fler bilder på bloggen och vi vill ju inte göra våra läsare besvikna. Återkoppla gärna till oss om det är något ni saknar på bloggen.




Utsikt från Runyon Canyon, en park 5 min från vårt hus



För er som gillar Pretty Woman.


Är du där inne Phil??

Stay tuned för Räven och Björnens julhälsning och nyårskrönika!

Sömnlös i LA

Jaha då var det tisdag kväll/natt och varken björnen eller räven kan slå sig till ro och somna. Vi har givetvis några teorier om vad detta kan bero på.

1. Energidrycken Monster som vissa (läs björnen) drar i sig lite för sent på dagen och som skapar en överaktivitet av sällan skådat slag.

2. Vår granne ovanpå som envisas med att flytta runt möbler sent på kvällen (Räven har redan hunnit ragea tre gånger).

3. Vårt kylskåp som med jämna mellanrum bestämmer sig för att låta som en blandning mellan en långtradare och ett småtrasigt fläktsystem.

4. Vår avsaknad av sängar. Luftmadrass-skissen känns inte riktigt lika lysande längre. Efter att i snart två månader ha sovit på en knarrande luftmadrass som även ibland framkallar en lätt känsla av att vara på sjön längtar man efter en hederlig säng.

Vad gör man då när man är sömnlös i LA? Våra bästa tips är:

1. Manikyr. (Aldrig fel)

2. Gå in på fejjan och ha meningslösa chat-konversationer med grannen.

3. Se senaste avsnittet av Ullared. (Om inte det hjälper, se valfritt avsnitt av lyxfällan.)

4. Gå igenom alla arpeggion i en lagom tråkig låt i huvudet. T ex Blue Bossa eller Autumn Leaves.

5. Skriv punktlistor och lägg ut på en blogg. Förslagsvis din egen.

Vi har snart gått igenom alla punkter ovan och hoppas snart kunna somna, speciellt med tanke på den i vanlig ordning 12 timmar långa skoldag vi har framför oss i morgon.

Sov gott/ Björnen och Räven

En kväll på Roxy...

Efter att under den senaste månaden varit något av hemmamysare, (fredagskvällen tillbringade vi i vanlig ordning hemma med hämt pizza från vår favoritpizzeria där vi blivit vän med en av servitörerna. Mycket bra då han slänger med lite extra saker som bröd och dylikt gratis), bestämde vi oss igår för att nu skulle björnen och räven vidga sina vyer lite. Vi hakade på en vän från skolan som skulle spela på den legendariska klubben Roxy på Sunset Strip. På denna klubb har bl a the Doors, Led Zeppelin och David Bowie spelat. När vi anlände till Roxy tog vi givetvis bakvägen in tillsammans med bandet och upp till VIP-klubben On the Rox. Vi hamnade direkt vid "manager/fru/flickvän-bordet där vi genast gjorde succè med vårt lite exotiska ursprung och vårt naturliga sätt att smälta in. Frun till bandets manager fastnade särskilt för oss och presenterade oss för alla som:
-This is Sanna and Anna, they're from Sweden and they are SO!! adorable!



Vi förstod först inte riktigt vad som pågick. Klubben hade inte öppnat än och bandet traskade omkring utan att soundchecka. Folket som till stor del bestod av lite äldre folk i skinnbyxor pratade utan att man riktigt fattade sammanhanget. Men ordet VIP nämndes och vi var därmed nöjda. Senare gjorde bandet soundcheck och klubben öppnade. Bandet, Starving for gravity, var bra och kvällen var en succé. Vi utbytte mailadresser med managerparet och innan vi skiljdes åt fick vi lova att vi snart skulle ses igen. Med tanke på vilken trevlig kväll vi hade kan vi nästan lova att björnen och räven snart kommer ge sig ut på nya äventyr igen!

Research

Vi har på senare tid inte varit allt för flitiga med att uppdatera vår blogg. Detta beror inte enbart på att vi övar som galningar och hänger vid poolen utan även på att vi gjort en hel del research. Då vi är något av nybörjare när det gäller det här med att blogga har vi noga studerat hur andra gör, allt för att skapa den ultimata bloggen. Vi har bland annat upptäckt en stor sak som vi totalt har missat som de flesta bloggare skriver om. Det är mode, hur kunde vi glömma detta! Man ska tydligen inte bara skriva om mode och vad man shoppar utan även lägga upp bilder på sig själv med dagens outfit. Detta har vi nu tagit fasta på och här kommer dagens outfit:



Som ni ser lånar höstens streetmode friskt från olika stilar och skapar denna naturliga look med fräscha inslag. Skarpa färger som limegrönt och rosa kompletterar det klassiska svarta och mönstrat är i vanlig ordning ett måste.

Sannas outfit:

1. Las vegas t-shirt. Gåva från vår granne (förmodligen stulen).

2. Svarta tights, arvegods från mor.

3. Träningssko Adidas, 450kr på intersports julrea.

4. Bandana med bohemian chick influenser, Indiska, Kungsgatan.

5. Röda fejk Ray-Ban, 20kr Bali 2008.

Annas Outfit:

1. Grå träningsbyxa, Champion, julklapp 2007.
2. Svart linne, HM 49.50kr Nordstan
3. Jeansjacka, fynd från JC-rea tidigt 2000-tal.
4. Klassisk bandana i leopardmönster, en gåva från tidningen Cosmopolitan.

5. Neongrön tygkasse, gåva från bassplayer live, Hollywood 2009.

6. Rosa svarta solglasögon, lånade av björnen.

Längst ner i bild ses några av kassarna från dagens shopping tur i Hollywood. Vi återkommer med fler outfits och modetrix.

Just det, senaste kändisspottingen. En vinkande Oprah Winfrey på Hollywood Blvd vid premiären för hennes senaste film "Precious" samt Death cab for cutie som spelade live i Kodak theatre när vi gick förbi för att köpa pizza.

Hörs snart!

Knivar...

Just när jämförelserna mellan LA och GBG började bli urvattnade och tråkiga och vi kände av en viss idétorka, drabbades vi av en uppenbarelse, som en blixt från en klar himmel eller närmare bestämt i form av två reklamtidningar i vårt postfack, The Budk catalog och Kennesaw cutlery.



Som ni ser så är dessa kanske inte de tidningar eller reklamblad man finner hemma hos medelsvensken. Dessa marknadsför nämligen nästan uteslutande olika former av knivar och svärd. Med en viss overklighetskänsla öppnade vi dem.

Exempelvis kan man köpa en riddarbrynja för endast 169.99 dollar. Eller en exakt replika av den stav trollkarlen Gandalf har i Sagan om ringen (119.99 dollar). Eller varför inte en mysig filt föreställande sydstatsflaggan eller ett tufft vargmotiv. Exemplen är oändliga...

Efter många skratt inser man dock det riktigt absurda i situationen. Va är det egentligen för sjuka människor som köper en kniv med följande slogan: "One shot, one kill...with a knife" eller "Big Daddy Stilletto"? Vad använder en normal människa ett praktiskt sexpack med kastknivar till? Är det i Sverige ens tillåtet att göra reklam för den här sortens produkter? Är det ens tillåtet att ha så dålig smak att man köper den mysiga fleecefilten med vargmotivet eller nyckelringen föreställande en handgranat? Vari ligger fascinationen för armborst, yxor, gladiatorhjälmar och nunchakus? (ja, ni vet sånna som den orangea turteln har, cowabunga!)

Ja...förmodligen är budskapet och jämförelsen i detta inlägg ganska uppenbart. Man kan skratta åt den här sortens fenomen men det är inte utan att man saknar den trygga känslan när man har den senaste Claes Ohlsson-katalogen framför sig...

Nä nu måste vi sluta. Om man beställer varor till ett visst värde från Budk får man rabatt på "the roman helmet". Inte ens vi kan motstå texten: "Complete your collection or be the star at your next Renaissance Festival!"





Tack och hej för den här gången...

En vecka på Musicians Institute

Idag är det tisdag. Närmare bestämt tisdag kväll den 13 oktober 2009.
En skolvecka har förflutit och har just börjat om igen.
Mycket kan konstateras...
Musicians Institute är en form av massutbildning i musik och musikerskap. Allting har en väldigt amerikansk touch och man gör saker FRÅN BÖRJAN.
I utbildningen ingår teori och harmonisering, gehörsträning, notläsning och teknik. Man har även Rythm Sektion Workshop där man spelar med ett komp och 3 valbara kurser, exempelvis Slide guitar, Brazilian basslines, funk guitar, bass and drums osv. Allt med stark inriktning på sitt huvudinstrument. Sedan förväntas det också att man varje vecka anmäler sig till en så kallad LPW, Live playing workshop, där man förbereder en känd låt och sedan spelar den i konsertversion med andra elever vilket följs av att man får konstruktiv kritik av läraren. Det finns även möjlighet att gå på open counselings med samtliga lärare på skolan där man kan spela, få konkreta tips och fråga om vad som helst.
Ja, då vet ni det.
Hittills är vi väldigt nöjda. Men givetvis finns det lite jämförelser att göra med utbildningen i musik hemma i Sverige.

1. På MI händer det inte sällan att man sitter ca 30 gitarrister i ett rum med alla möjliga olika sorters gitarrer (av olika fulhetsgrad) och utan förstärkare. Framför står en lärare som spelar genom en förstärkare och visar olika låtar och tricks följt av att ca 30 gitarrister frenetiskt försöker återskapa detsamma utan vare sig sound eller komp.
På Musikhögskolan i Göteborg har man överhuvudtaget inte lektioner där man bara är en instrumentgrupp. Man har aldrig tekniklektioner i så stora grupper, i själva verket går det inte ens 30 personer på samma instrument i samma årskurs. Och man spelar alltid med förstärkare om man har ett elektriskt instrument.
2. På MI hörs inte sällan kommentaren: -Hey, whats up? från en person man sett flyktigt i en korridor eller eventuellt aldrig talat med innan. Elever och lärare är ovanligt bra på att minnas ens namn och vi har nog aldrig hört uttrycket: -DUDE!!! så många gånger per dag i Sverige. (Vi är fortfarande förbluffade över att folk faktiskt använder detta uttryck).
På Musikhögskolan nickar man lite grann åt personer som möter ens blick. Man säger sällan -DUDE!
3. Utan att dissa Musikhögskolan måste sägas att MI har ett oklanderligt och otroligt strukturerat system för att lära ut olika tekniker på intrument. Läraren avviker aldrig från kursens Curriculum. Kanske en aning inrutat men det har sina poänger.
På Musikhögskolan har man inget Curriculum.

Det om det...

I onsdags såg vi Keanu Reeves utanför Egyptian theatre. Vi stod lite tafatt och tittade och försökte verka oberörda. En amerikansk bekant ville verka världsvan och utbrast:
-So?? This is Hollywood!
Keanu såg ganska tilltufsad ut och hade ju inte direkt Matrix-looken...

I övrigt har vi försökt titta på "Svenska Hollywood-fruar" via tv3/play två gånger. Vi har kunnat titta på ungefär en och en halv minut i taget och sedan väntat på att sidan ska buffra. Otroligt irriterande eftersom vi fullkomligt älskar programmet. Men vi hoppas på att kunna se hela programmet på torsdag då vi får vår egen internetuppkoppling. Då kommer vi även bli bättre på att uppdatera bloggen. (Lite segt när det tar en timme att lägga upp ett inlägg). Vår favorit i programmet är helt klart Maria Montazami. Hennes obeskrivliga dialekt, hennes läppstiftsberoende, hennes dagsverken och hennes analyser av samtiden är som vi säger i Sverige, klockrena. För att ta ett exempel:
-Vad åderbråck är? Det är något fult och onödigt som kroppen inte behöver!

Puss och kram, vi saknar er!

Konflikthantering, pizzaparty och reba...

Det som skiljer de nationella studenterna från oss de internationella är att vi får gå på ett eget möte i konsertsalen. Under detta möte får man lära sig californiska lagar så som att man inte får gå mitt i gatan för då kan man få böta jättemycket pengar och hur man hanterar konflikter med människor från andra kulturer. Efter alla goda råd om konflikthantering, hur man gör en amerikansk budget (gå inte loss på guitarcenter och handla upp alla csn-pengar på en gång) och hur man undviker att bli arresterad, var det dags för pizza party!
Som lite småfattig student är en gratis pizza alltid en gratis pizza, eller som vi brukar säga: -En gratis pizza är ju alltid gott! Vi gick dock inte amok bland pizzorna som vissa andra (läs långhåriga hårdrockskillar) som lastade på höga torn av pizza på sina papptallrikar. Partyt innebar också livemusik och tävlingar med fina priser. Vi vet inte riktigt hur det gick till men trots våra ansträngningar att hålla oss undan alla former av tävligsmoment befann vi oss helt plötsligt uppe på scenen tillsammans med en schwizare. Tävlingen som vi fann oss själva gå in för med liv och lust gick ut på att vårt lag med schweizaren i spetsen tävlade mot tre andra individer från oklar destination i momentet kasta mjuka små färgglada bollar mot schwizarens huvud som var beklätt med en kardborremössa. Vi lyckades givetvis vinna tävlingen och gick nöjt hem med ett par nya sony hörlurar. Tack Musicians Institute!


Vi vill inte glömma bort det ursprungliga temat i bloggen och presenterar därför här ett par fenomen som finns i Hollywood men inte i Majorna eller på Hisingen.
1: Limosiner i överflöd. (Man ser lätt minst fem om dagen.)
2: Mäniskor utklädda till skådespelare, action och seriefigurer som skrämer skiten ur en när man går förbi. (Spindelmannen och mördaren från motorsågsmassakern -Det var inte roligt första gången och inte heller någon av de andra 149 gångerna!)
3:Förekomsten av dvd-boxar med alla säsonger av diverse urusla tv-serier. Vi tänker här närmast på serier som Reba. Detta är en serie som får Days of our lifes att framstå som ett knivskarpt samhällsavtryck med djupblodande skådespelarprestationer. (Man kan fråga sig vem som köper 12 säsonger av denna serie. Men i vanlig ordning dyker svaren på ens frågor upp så småningom. Härrom dagen gick vi förbi en kvinna på Hollywood blvd med en idoltröja föreställande, Just det! Reba!) Vi undrar även vem som köper alla säsonger av "Alla älskar Raymond" trevligt förpackade i en liten box som ser ut som en liten villa. Men vi misstänker att svaret finns närmre än vi tror.
4: Horderna av männsikor som ses knäböja och får sin bild tagen vid Nicolas Cage's stjärna på hollywood blvd. Vi kan köpa att man låter sig fotas vid Michael Jacksons stjärna eller Patrick Swayze's stjärna eller egentligen vid vilken stjärna som helst på hela boulevarden. Men Nicholas Cage? Who are you people?

Imorgon börjar allvaret...

Talkshow live

Trots att skolan knappt hunnit börja så har vi redan fått en aning om fördelarna med att vara en MI student. I torsdags var det dags för ytterligare en gratis konsert, denna gång med Joss Stone. Ett par hus ifrån skolan ligger studion där de spelar in Jimmy Kimmel Live, en talkshow i sann Letterman/ Jay Leno anda. Kvällens artist var Joss Stone och på baksidan av studion hade de byggt upp en stor utomhus scen. Så med hjälp av våra MI kort gled vi förbi kön och in på området. I väntan på att konserten skulle börja fick vi se showen på storbildsskärm, kvällens gäster bestod av Michael Moore och två mer eller mindre kända skådespelare. När programmet närmade sig sitt slut kom en galen man ut på scenen och gjorde allt för att få igång stämningen i publiken inför Joss framträdande. Hon körde en låt inför kamerorna och vi gjorde givetvis vårt bästa för att hamna i kamerans blickfång. När kamerorna slocknat bjöd Joss på en timmes lång konsert. Vi kan bara säga fantastiskt! Hon och bandet levererade grym soul i världsklass. Det måste även tilläggas att hon inte kommer helt till sin rätt på skiva utan vi rekomenderar att se henne live om ni får chansen. Lägger upp ett litet smakprov här. Kolla särskilt in blåssektionen och snubben i kören, vilka lirare. Ps om ni är riktigt uppmärksamma kan ni få syn på oss längst fram i publiken. grym kväll, Höres

Introduktion till det amerikanska skollivet

Så i torsdags var det då dags för en liten mjukstart i skolan, det var dags för orientation. Det hela inleddes med en samling i skolans konsertsal för alla nya elever. Vi hade höga förväntningar på vad som skulle komma och på vägen till skolan spekulerade vi vilt kring hur introduktionen skulle gå till. Skulle det bli en storslagen show? Hur många dumma frågor skulle ställas? Exakt hur slicka och tekniskt drillade skulle musikerna i det utlovade bandet att vara? Osv.. Givetvis blev vi inte besvikna, showen var storslagen med rökmaskin och ljusshow. Det ställdes fantastiskt mycket dumma frågor och bandet... Ja dom var extremt slicka och bränniga. Det hela inleddes med att en speaker röst presenterade en av de ansvariga på skolan samtidigt som rökmaskinen jobbade för fullt. Denne man kommer sen utspringande på scenen och skrek: -Hello MI! och alla i bänkraderna runt om kring jublade. Sen rullade det bara på i samma anda det va videos på storbilds skärmar, strålkastare överallt och jubel så fort någon på scenen sagt något. Även om det stundtals kändes som att man var med i en amerikansk talkshow (vilket vi också var lite senare samma dag) så måste vi säga att det var helt fantastiskt. Efter en stund dyker då det utlovade bandet upp på scen. Inte heller nu blir vi besvikna. Bandet bestod av: den ganska anonyma basisten, gitarristen med långt hår, bandana och ibanes gitarr, den coola gitarristen med hatt och givetvis stratta, gitsrristen som höll sig i bakgrunden ända fram till slutet då han tog ett kliv fram och brännde av ett långt solo. Sen hade vi även trummisen med bandana och kvinnan (ja vi kan inte kalla henne nått annat) med en röst dom flesta skulle döda för. Här snackar vi en big mama som vet hur man wailar. Hon bjöd på sig själv på alla sätt inte minst genom de klädbyten som till slut resulterade i en kortkort och glittrig outfit och sen skakades det rumpa i klass med beyonce.

Efter denna show var det dags att träffa huvudlärarna i resp instrumentgrupp och vandra runt och kolla in skolan. Det var under den delen av dagen alla dumma frågor ställdes. Tex: hur mycket får man öva? Är jag den enda tjejen som spelar gitarr på skolan? (Nej det var inte Sanna som frågade detta men hon satt på raden brevid tjejen som gjorde det...) Osv. 

Anna på väg till skolan

Efter att vi bekantat oss lite med våra nya klasskamrater begav vi oss hemåt för att betala hyran och göra oss redo för kvällens bravader... Återkommer.

Lekstuga för medelålders män...

Efter en lugn helg som vi mestadels tillbringat vid poolen var det igår kväll dags för en upplevelse vi sent kommer glömma. Vi hade tidigare i veckan kommit över gratisbiljetter till Chickenfoot på Gibson Amphitheatre, (Chickenfoot består av Joe Satriani och medlemar från Van Halen och trummisen från Red Hot Chilipeppers). Föväntansfulla tog vi igår kväll tunnelbanan upp till Universal City. Redan på vägen upp till Gibson Amphitheatre började vi ana oråd då den ström av människor som var på väg dit enbart bestod av snubbar med bandana och medelålders gubbar av det lite mer runda slaget. (Merparten med långt hår.) Vi lät oss dock inte nedslås utan tänkte att det är alltid kul att se grymma musiker spela och en gratis konsert är ju alltid en gratis konsert. Gibson Amphitheatre visade sig var en gigantisk konsertlokal som tar ca 6500 personer.

Efter att ha strosat omkring lite utanför lokalen och iakttagit rockmorsor, hårdrockskillar och diverse löst folk som hinkade öl för 10 dollar i småbarer intog vi våra platser i konsertlokalen. Konserten inleddes av en ung kille vid namn Davy Knowles. Han körde akustiskt och lirade bluesig singersongwriter-musik. Helt ok, men redan här anade vi oråd vad gällde ljudnivån som vad skrämmande hög trots att det än så länge var en enmansshow.
Nästa band ut var Queensryche, ett hårdrocksband från Seattle som påminde om Rammstein fast hade inslag av Eurodisco och Gary Moore. Bandet äntrade scenen till en tuff synthbakgrund och långhårige amerikanen bredvid Anna skrek: -YEEEAAAAH tillsammans med ungefär hälften av den nu fulla arenan. Vi tänkte att det här kanske kan va ok i alla fall. Men intrycket försvann lika snabbt som det dykt upp när gitarristerna ställde sig rygg mot rygg och spelade ett intro med metalstämmor. Sedan började spektaklet på allvar. Sångaren äntrade scenen iförd lackskor, konstymbyxor, väst och hatt. Han hade även tangorabatt, hästsvans och ett stort Bruce Dickinson-komplex (sångare i Iron Maiden). Han struttade omkring på scenen, poserade, gapade i falsett och påminde egentligen mer om en avdankad varitéartist, dock med viss karisma måste tilläggas. Vi var inte jätteimponerade men den långhårige amerikanen samt övrig publik bredvid Anna vrålade i högan sky. När vi inte trodde att vi sett en mer smaklös show hände det ofattbara. Till tonerna av vröldistade ljud från en döskallegitarr plockade nu sångaren fram en saxofon och började spela. Här pratar vi inte om någon virtuos direkt. Anna gjorde en ganska bra jämförelse om att elever på de flesta kulturskolor spelar som Coltrane i jämförelse... Nåväl, efter detta kände vi oss helt färdiga. Anna böjde sig fram mot mig och sa: -Tror du det kommer en powerballad nu eller? Och mycket riktigt bandet började spela en ballad och sångaren gjorde ännu ett overkligt drag. Han drog fram sin tonårsdotter på scenen som såg måttligt road ut. Hon och fadern framförde sen en sång som handlade om hur jobbigt det är när pappa är iväg på turné och man saknar varandra. Till råga på allt låg sången väldigt lågt för en kvinnlig röst så dottern lät snarare som en tonårsson och pappan hade naturligtvis jättelätt att vråla loss i falsett och överrösta dottern. Hon försvann lika fort från scenen som man själv hade gjort om man va 13 och blev utskämd av sin pappa. Givetvis var amerikanen bredvid Anna så exalterad att vi blev oroade för hans hälsa.
Efter denna orgie i smaklöshet, skinnbrallor, poserande med foten på monitorn och falsettsång kunde vi andas ut. Vi tänkte i vår enfald att nu ska det bli kul att lyssna på riktig musik av riktiga musiker. Och Chickenfoot består av väldigt duktiga musiker. Men det är ungefär det enda positiva man kan säga om dem. (Storsågen är framme...) Bandets medelålder var ungefär Rolf Lassgård och sångaren påminde faktiskt lite om honom. Dessa medelålders män skuttade omkring på scenen och framförde hårdrockslåtar med titlar som: "You sexy little thing", "Do me like you used to", "Oh yeah" osv. Basisten bytte snart ut sin bas med bandloggan på mot en bas utformad som en Jack Daniel's-flaska. Coolt! (inte alls) Mellansnacket bestod av massa anspelningar på knark, "pockets full of partyfavours" och sex.
Till er som är fans av Joe Satriani, Van Halen och Red Hot Chili Peppers vill vi bara säga att vi verkligen respekterar dem som musiker men de är förmodligen mycket bättre i sina ordinarie band. Chickenfoot känns som ett sidoprojekt som inbringar pengar till musiker som egentligen inte bryr sig så mycket. Men vi kan ha fel. Ca 6000 amerikaner verkade väldigt nöjda...
Vi drog efter halva konserten men vi är nöjda med kvällen ändå. Nu har vi sett Universal City och Gibson Amphitheatre. Och det finns många konserter att se här framöver.

Tack och hej!

Lördag i Hollywood

Efter nästan en vecka av olika bravader och eskapader på amerikanskt territorium unnade vi oss i morse sovmorgon. Kan ju även nämna att vår ganska ansträngande tur till Target för att leta efter något sovbart inte avskräckte oss helt. Utan igår styrde vi åter igen stegen mot detta lågprisland. Denna gång utrustade med väskor att packa alla inköp i. (Nej mamma vi tog inte resväskorna som du föreslog utan ryggsäckar. Kände att vi glatt lokalbefolkningen tillräckligt med våra flytt bestyr.) Så efter alla mil vi gått de senaste 6 dagarna orkade vi endast gå de ca 4 stegen till vår pool och där har vi tillbringat större delen av dagen med att ligga i och brevid poolen. 

Under våra timmar vid poolen idag har vi hunnit fundera, reflektera och diskutera kring en del saker vi finner en smula märkliga i detta land.

Märkliga saker som förekommer i USA:

1 Avfallskvarnen som finns i varje amerikanskt kök. Hur nödvändig är den egentligen?

2 Heltäckningsmattor som sträcker sig ända fram till ytterdörren. Hur tänker man då? Det är likadant över allt..

3 Den enorma åtgången av plastpåsar i affärer. Man får oftast typ en vara i varje påse vilket resulterar i att man när man handlat klart står där med 5 st. Dessutom gärna dubbla av någon anledning. Varför denna totalt orimliga konsumtion av plastpåsar?

4 Amerikanernas extrema behov av regler och instruktioner till allt. Vad man får och inte får göra och hur man ska göra det. Vårt favorit exempel på detta är den 10 sidor lång broschyr vår vän Olle fick om att man absolut inte fick äta färgen på väggarna i hans lägenhet detta på grund av att detta kan orsaka dödsfall. Men man kan dock trösta sig med att om man råkat äta färgen och dö så får man tillbaka hyreskostnaden vilket vilket broschyren också upplyser om. Hur orimligt detta än låter så är det sant. Vi har själva läst den. Det finns många frågor man kan ställa sig när det gäller denna punkt men vi undrar nog mest: Hur gör man egentligen när man äter färg i från en vägg utan att få med en del av väggen?

Om någon av er som läser känner att ni har svar på någon av våra frågor gå då gärna in och kommentera här på bloggen.

Nu ska vi smida planer inför kvällen, vi höres!  

 

By the way...

...Så sägs det att Slash och Axl Rose har bott i det hus vi bor i nu.

Att flytta i LA...

.... och även i Sverige gör de flesta med hjälp av bil och ibland flyttgubbar. Så gör inte vi. Steg1: Vi inledde flytten ganska mainstream genom att ta en taxi med våra saker från hostelet. Otroligt nog hade vår packning växt under de två dagar vi vistats på amerikanskt territorium. Detta kan eventuellt bero på vårt besök på 99c store, där vi inhandlade toapapper, toaborste, tvål, galgar osv.. Taxichauffören suckade lite lätt när han lyfte in våra väskor i bilen men annars gick den delen av flytten smärtfritt.
Steg2: var att fylla den tomma lägenheten med möbler eller att i alla fall hitta nått att sova på innan det blev mörkt. Glada i hågen styrde vi givetvis våra steg mot amerikas motsvarighet till jysk bäddlager: Target! Givetvis missbedömde vi avståndet en smula men väl där investerade vi i två enorma luftmadrasser, tänk uppblåsbar säng inte sånna där svenska gamla luftmadrasser där man får blåsa upp kudden för sig. Detta följdes av rosarutiga överkast för endast 13 dollar och andra bra att ha grejer. Väl ute ur affären insåg vi att vi inte bara missbedömt avståndet mellan lägenheten och target utan även vår bärförmåga. Föreställer synen av två genom svettiga svenskor bärandes varsin luftmadrass (ej uppblåsta), kudde och rosarutigt fluffigt överkast. (detta var det som inte fick plats i påsarna som vi även bar.) Vi kom hem men det känns fortfarande i alla muskler och jag (anna) har en blåsa under foten.
Steg3: Vi lärde härom dagen känna Olle, en kille från Sverige som ska åka hem snart för att giga med Dregen. Han hade helt nya möbler och köksgrejer från Ikea som han välvilligt sålde oss för en billig peng. Vi blev genast goda vänner och väldigt glada då vi insåg att han bor ca 500 meter från oss. Efter äventyret på target insåg vi att det här med att fixa möbler utan bil skulle bli en pers. (Tack Olle!)
Steg4: Flytta möblerna. Svettigt men inte långt att gå, under tiden roade vi lokalbefolkningen med att tre bleka svenskar bar möbler på led. Efter tre vändor var projektet i hamn och det var bara att börja inreda.
Resultatet blev detta:











Två nya jämförelser GBG vs LA:
1: Det tar flera år av träget letande och sökande att få ett första hands kontrakt i Göteborg. Om man inte redan hunnit ge upp och skuldsatt sig för livet för att köpa en bostadsrätt, alternativt flyttat till Öttum.
Det tar en halv timme att få ett första hands kontrakt på en fräsch lägenhet 30 sek från Hollywood Blv och 5 min från MI med pool i LA.
2: Förvaring är alltid ett problem i Svenska lägenheter. Man får nästa alltid akut åka till Ikea och köpa en ful garderob som inte får plats och inte passar in.
Förvaring är aldrig ett problem i USA. Amerikaner är helt klart galna i garderober och skåp. Drömmer inte alla om en walk-in-closet? (Ps det är gott om skåp och andra garderober också.)

Det är dock lite svårare att fixa el, gas och internet (nu snyltar vi på en ovetande grannes). Vi har nu mera el och varmvatten men det andra ska va igång om någon vecka. Så tills vidare lever vi på sallad, mackor och micromat.
Be back soon...

Vem vinner?

Ja, då var vi tillbaka med ett nytt spännande inlägg i denna blogg som inte, vilket namnet antyder, är någon slags kamp mellan de båda städerna. Dock är det oundvikligt att ungefär hela tiden reflektera över skillnder och likheter dem emellan. Givetvis vet vi alla att det är ett dött lopp för LA eftersom GBG vinner på walk-over på grund av att lokalpatrioterna i oss är så starka. Oooops, nu protesterar Anna. Göteborg verkar inte kunna vinna enligt hennes mening. Men vi kan nog enas om att det finns mycket här vi tycker om.
Här, en liten lista över skillnader mellan GBG och LA vi iakttagit hittills:
1. På Avenyn är det vanligt att man blir påhoppad av diverse volontärer och förespråkare för Godel, Greenpeace, Rädda barnen osv.
På Hollywood blv blir man ständigt påhoppad av män som försöker sälja på en guidade turer till kända människors hus.
2. Att gå från Masthuggets vandrarhem till Avenyn tar ca en halvtimme min i vårt raska tempo.
Att gå från Banana Bungalow till Hollywood blv tar mer än en timme. (två kvarter här tar inte en kvart till fots. Annas fötter vet...)
3. En liten läsk på McDonalds i Göteborg är en liten läsk.
En liten läsk på McDonalds i LA är ett badkar fyllt med cola.
4. Att registrera sig på Musikhögskolan i Göteborg gör man på ca en kvart.
Att registrera sig på MI tog Anna 3,5 timmar och Sanna 8 timmar.
5. Att gå hem från skolan i Göteborg kan i bästa fall innebära att du ser Ingvar Oldsberg på Smaka.
Att gå hem från skolan i Hollywood kan innebära (som igår) att man får se Britney Spears hoppa ur en bil och vinka till fansen (oss). (Ja, det är sant)
6. Att komma hem efter en svettig sommardag i Göteborg (händer iofs inte allt för ofta) betyder oftast, i Annas fall, att bli sur över det faktum att det är skitvarmt och man bor i en lägenhet utan balkong. Och i Sannas fall, att det är bastunivåer i lägenheten och balkongen är ännu värre.
Att komma hem efter en svettig dag i LA betyder att man antingen går in i AC:ns friska fläkt eller ett dopp i poolen. (Bra med fart så kan man hoppa i från dörren)

Ja, döm själva. Vi återkommer med fler jämförelser!

Good Day LA!

Klockan är 07:41 på den här sidan jorden. Overklighetskänslorna börjar lägga sig och snart ska frukosten intas. Vi bor på Banana Bungalow som är ett slags backpackerställe som ligger söder om Hollywood (??) Dagens projekt är helt övermodigt att hitta en schysst lägenhet och fixa amerikanskt telefonabonnemang.
Nu till den rafflande färden på flygplatser och i luftrummet. Vi sågs kl 05:00 på Landvetter för att checka in och vinka farväl.
För er som inte vet det så var jag och Anna i Sydafrika förra hösten. Den resan gjorde jag mig känd för min opraktiska och mycket tunga packning. Nuvarande resa var inget undantag. Jag gick friskt och frimodigt fram till incheckningsdisken och svingade upp min nya resväska på bandet. Expediten tittade kritiskt på mig och sa: den här väskan väger 42 kilo.
Jag svarade glatt: Jaa!
Och det fick den ju inte göra...Efter att jag erbudit mig att betala 1500 kr för att få ha med ett extra bagage förstod de mitt desperata läge. Jag fick plocka ur 9 kilo ur packningen och stoppa i en gigantisk plastpåse och tejpa ihop och bära som handbagage utöver min gitarr och min ryggsäck. Denna plastpåse fick genast namnet svulsten. Eller tumören.
Annas packning var i vanlig ordning liten, nätt och flawless...dammit.
Som ni märker blandar jag in lite engelska ord i mitt svenska vokabulär. Och det är inte för att utarma det svenska språket utan helt enkelt för att jag har sett ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Underbar underhållning.
Ja, var är jag nu i berättelsen. Jag tvingades givetvis klippa upp svulsten på Paris flygplats. Två elaka damer blängde på mig. När jag i paniksvettningarna försökte förklara att vi hade bråttom och att påsen bara innehöll lakan, böcker och gitarrpedaler spände den ena ögonen i mig ännu mer och sa: Be quiet!
Det var jag, och allt gick ju bra. Bara att påsen blev ännu mer otymplig att bära och vi blev ännu mer stressade. Efter att Anna lyckades bli visiterad och jag fick ett mindre slaganfall var vi alltså äntligen på planet. Med gitarr och bas!!!!
Flygresan gick bra trots att maten var under all kritik och komforten i stolarna var sådär. Liksom under sydafrikaresan påmindes vi om att vi måste bli så pass rika att vi alltid kan flyga buissnessclass.
Väl framme tog vi en shuttlebus till Banana Bungalow som för tillfället är vårt hem. Väggarna är spygröna och folk festar till 5 på morgonen. Men med öronproppar och ett glatt humör går det mesta bra.
Nu ska vi ut i solen!